Out of your mind

Kolboxar stora som hus, stryk av poliser och ett yrke med livet som insats. Hör när Charlie Barr berättar om sina dagar till sjöss.

Magnus: Hej Charlie, tack för att jag fick möjlighet att prata med dig om ditt spännande liv på havet. 

Charlie: Tack själv Magnus, det är inte många som frågar mig längre och att vara sjöman idag är inte som förut, det må jag säga.

M: På vilket sätt menar du?

C: Ja vardagen var ingen dans på rosor på sjön. Ofta gick vi sex om sex och ibland fyra om fyra. Och till slut tröttnar man på teblask konserver och kex, och hyran var bara två pund.

M: Ja det låter som ett tufft liv och inget många skulle försöka sig på idag. Du måste ha sett mycket av världen som maskinist?

C: Jag har nog glömt de flesta platserna. Whiskeyn vi fick var fjortonde dag hjälpte nog en att glömma, men gubben sa att det var nyttigt för kroppen. Han sa alltid ”It´s a very old whiskey my boy” och så plirade han smått och slog i. Efter det sjöng vi grabbar en visa som började så: ”I was born by the side of the sea”.

M: Jag kan tänka mig att något stärkande var välkommet. Även om du glömt många platser, vilka kommer du ihåg?

C: När jag började segla till sjöss i maskin, var jag trimmer på Aileen Alannah. För jag lämnade en trålare i Aberdeen och fick chansen att mönstra med samma. Jag kom ihåg att vi klarade ut i New Castle on Tyne (länk till historiska bilder från hamnen), fast den staden var tråkig och ful. Men där fick jag hyra med Stevensson Line, och i Spanien där firade vi jul.

Det bästa och det sämsta med livet som sjöman

M: Hur såg en vanlig dag ut? Vad gjorde ni?

C: Vi var sex man på durken och två i var box. Det var kolboxar stora som hus. Och det mesta vi gick med var stenkol och koks, ifrån Sunderland till Santa Cruz. Och jag har seglat med britter yankees och allt. Ja med tyskar och portugiser.

M: Om du får nämna det bästa och sämsta med ditt liv på sjön?

C: Det bästa var att chiefen var bra. Även om det var dåligt med käket så höll vi alltid steamen på toppen. Det hemskaste var när man gick utan pengar och fick smörj av Antwerpens poliser.

När döden knackade på dörren: Charlie nära att bli kokt

M: Har du något minne som dröjt sig kvar extra starkt?

C: Ja ett par gånger höll jag på att få sätta livet till. Det värsta var nog när vi hade gjort rent ångpannorna nere i Bordeaux. För jag somnade i kitteln och märkte för sent att manluckorna skruvades på.

M: Ojdå! Hur gick det?

C: Ja jag vaknade när vattnet blev påsläppt you see och kamraterna eldade inunder. Det var kolmörkt i kitteln och vattnet steg så jag flydde ju högst upp inunder.

M: Vad hände sen?

C: Det var ju stopp där manluckan var på och jag tänkte ”Nu är det nog klokt Charlie Barr att du kvickt läser opp Fader Vår”, för här eldare här blir du kokt. 

Bönen och räddningen: en donkey kom till undsättning

B: Hur räddades du?

C: Som jag läste min bön fick jag höra ett ljud. Det var någon där uppe som knacka. Och så öppna nån luckan och skrek ”Herre Gud, här är Charlie ju kvar med min hacka”.

M: Vilken tur. Vem var det som fann dig?

C: Det var donkey man själv, han var skotte you know. Och se hackan jag hade var hans. Det var den som han sökte men medge ändå, att det samtidigt gav mig en chans.

M: Det må jag säga Charlie, det var en otrolig historia. Tack så hemskt mycket för din tid och att du delade med dig så frikostigt.

C: Ja skål du själv Magnus!

Vill du veta mer om det farliga yrket som kolmaskinist, läs gärna historikerna Roy och Lesley Adkins artikel Coal at Sea.